.

Varför ska livet alltid vara så kompliserat, aldrig går det ju som man vill. Jag fattar inte, ena dagen rullar det på som vanligt och nästa dag skiter sig allt. Är det så att man måste ta hand om andras känslor när man knappt kan ta hand om sina egna? Och är man en dålig kompis ifall man säger att man inte orkar lyssna just den dagen? Det känns då verkligen som att man är en skitdålig människa, väldigt jobbig känsla. Ibland är det så skönt när man lyckats stänga av alla känslor, då man verkligen inte känner någonting. Just nu känner jag inte så mycket, jag är tom. Ganska misslyckad och ensam är jag, men jag får börja vänja mig. Mitt liv kommer nog sluta så...

Är det så att man alltid ska stoppa alla andra före sig själv för att var en bra kompis? Det försöker jag göra för det mesta, låta kompisarna gå före och skiter lite i mig själv. Men när jag för en gångs skull försöker göra någonting så att jag själv kanske skulle få må bra så skiter det sig bara, är typ ingen ide att ens försöka nå mer snart. Det kommer ändå bara gå åt helvete och jag kommer bli sådär ensam som jag brukar vara...

Jag är glad att jag har Mari som inte har någonting med problemet
att göra att prata med just nu när allt skiter sig, tack
för att du orkar lyssna på mitt gnäll.
Puss