.

Sitter här själv, och det könns tomt. Är verkligen inte van att vara såhär ensam. Blir typ jobbigare för varje dag. Men någon dag måste det ju vända, kan ju inte känna mig ensam hela livet. Eller? Läste ett jättehemskt inlägg i Maris blogg nyss, det gör ont i magen av bara tanken att hon inte kommer finnas i stan. Inte får hon flytta! Jag vet att jag inte är med henne varje dag, men hon är ändå min bästa vän. Och jag hade mått rikigt dåligt om hon försvann. Hon får gärna fara och resa en månad eller tre, men sen vill jag ha henne tillbaka. Jag vill inte ens tänka på det, nu känns det inte så bra. Klart jag vill att hon ska göra det som hon mår bra av, jag vill inget mer än att hon ska ha det bra. Men jag blir lite egoist, jag vill ha min vän i närheten. Jag vill bara inte att min absolut bästa vän försvinner...