.

Jag vet inte vad jag ska göra, det är så svårt att förstå. Dessa jävla bortförklaringar orkar jag inte med, men samtidigt vill jag ha svar. Är det så svårt att erkänna sina misstag och ta ansvar för vad man ha gjort, kanske bara acceptera att jag är arg. Vad hade du varit, superglad? Det är inte din vardag som blir helt raserad, det är min. Det var du som drog igång allt och nu drar du dig undan när det inte passar dig nå mer. Blev det inte som du hade tänkt dig? Önskar bara att du hade förstått hur allt påverkar mig, men det känns inte som att du bryr dig. Enda sättet för mig att förstå/acceptera och förlåta är att få fråga tills jag förstår och känner mig nöjd, är det verkligen så mycket att begära efter allt jag fått gå igenom? Det var inte jag som valde att det skulle bli såhär...