.

Nu gör jag det tidsfördriv som jag nog är bäst på. Fundera, råkar jag fastna i nattfunderingar så kan jag seriöst inte somna. Skitjobbigt, funderar lite på hur det blev såhär. Levde jag inte upp till förväntningarna? Det var ju som så viktigt till en början och nu är det ganska tyst. Hatar verkligen känslan av att man inte spelar någon roll, man gör som ingen skillnad. Ändå blir man ilurad att man är så viktig, så visar det sig att man inte är det alls. Kan inte riktigt beskriva känslan, men det är nog ändå skit samma. Ingenting kommer nog ändras, vad skulle det hjälpa. Jag vet inte ens vad jag vill få ut av det. Jag blev ju varnad för det här, "sandra förvänta dig ingenting, du kan bli sårad i slutändan" Och vad gör jag inte då, jo jag bygger upp förväntningar. Fan att jag aldig kan lyssna. Sen ljuger jag nog ganska bra för mig själv, jag intalar mig själv och andra att jag inte hade/har några förväntningar. Men det är ju klart som fan att jag förväntade mig någonting, jag vet själv bara inte vad. Hur kunde jag bli så dum att jag lämnade ut mig själv till något som kunde såra mig. Jag känner mig så förvirrad och ganska ensam. Jag har väldens finaste vänner att prata med, men det hjälper inte alltid. Jag är så jävla osäker på hur fan jag ska hantera det här. Har försökt hålla det inom mig, gick inte så bra. Försökt prata om det, går inte heller så bra. Det ligger på hyllan och vinglar just nu. Bara något skulle stöta i hyllan lite så hade allt fallit ner över mig. Det skulle blir för mycket. Bäst är nog bara att hålla sig sysselsatt hela tiden. Men hur fan ska man kunna hålla sig sysselsatt på natten när man är helt själv? Jag kan ju inte ringa runt som en idiot bara för att jag inte riktigt vet hur jag känner. Vill inte besvära folk i onödan, jag har ju ändå inget viktigt att säga. Jag vill bara få den här otroligt sjuka opassande känslan ur kroppen. Jag vill klara det själv, jag vill inte förlita mig på någon. Men hur fan ska det gå till, jag kan ju inte själv. Känns ju sådär lagomt meningslöst, eller jag känner mig lite meningslös. Men om jag har tur har den känslan blivit bättre tills imorgon. Bara jag håller mig sysselsatt, men med vad? Jag blir fan tokig, hoppar snart på och börjar jobba helgkvällar eller nå. Vad som helst bara jag får göra nå annat än att i princip bara spendera min lediga tid i den här lägenheten. Jag blir snart knäpp tror jag, det är inte alls svårt att prata om det. Men det är sjukt jävla omöjligt att verkligen beskriva hur jag känner för någon. Känns som att ingen skulle förstå mig. Jag vet att folk har varit i liknande situationer, och det får mig att känna att jag kanske överreagerar eller någonting. Jag kanske hänger mig kvar i det, jag vet inte. Det enda jag vet är jag jag bara inte vill att det ska kännas såhär meningslöst...