.

Igår tog jag ett beslut att reda ut mitt liv, och jag blev tvungen att börja någonstans. Jag vet att jag kan bli ledsen och besviken i slutändan, men jag måste få veta. Hur ont det än gör så måste jag få veta hur personen i fråga verkligen vill ha det, för som det är nu är det inte bra. Jag sitter här och hoppas på någonting som kanske aldrig slår in, som kan ta en helt annan väg. Men det är smällen jag får ta, smällen av någonting jag inte kunde rå över...

Jag och Mari höll på att dö igår, fy fan vad jag skrattade! Vi cyklade hem från en efterfest, och när vi nästan är framme så cyklar vi förbi en dam som sitter och sover på en bänk med gapande mun, det var inte det roliga. Det roliga var ju att hon hade dragit ner byxorna! Haha, vi blev ju tvungen att stanna och kolla så hon inte var död eller behövde hjälp, då stannar en kille och frågar vad som har hänt med gubben, hahaha, GUBBEN?! Så vi står tre stycken fulla och skrattar så vi gråter, så vaknar HON upp, och alla utom Mari har vett att sluta skratta. Fy fan jag hade svårt att veta vad jag skulle göra så jag frågade om hon behövde hjälp, men då blev hon arg och schasa(?) iväg mig som en lortig hund, drar på sig byxorna och störtar iväg. Men förstå att jag skrattade efteråt, när killen drog en förklaring om att hon måste ha varit hemlös, för annars som sover man jn inte utan byxor på en bänk, hahahaha, jag tycker seriöst synd om henne, men det såg ju så förjävla roligt ut !

Idag blir det western farm, yeah! Jag känner mig orolig över nått, men jag vet inte vad. Kanske bara är hungrig. Mari färgar ögonbrynen och ser ut som en riktigt bitch, dom är typ svarta. Men hon säger att det lägger sig när hon är klar, hoppas på det:p haha

Nä, snart kommer nog jens så vi kan hämta ut biljetterna...

Inte nu igen, jag hatar när det blir såhär. Jävla söndagsångest, svårt att förklara hur det känns. Typ omöjligt, det ända jag vet att jag inte vill vara ensam, men samtidigt vill jag bara vara ifred. Låsa in mig, och inte öppna när folk ringer på dörren. Stänga av telefonen och bara ligga i sängen hela dagen. Trodde det skulle bli bättre, att började bli lättare. Men nu kommer det tillbaka, kommer jag aldrig slippa det här? Måste nog ta tag i det en gång för alla, vet att hela karusellen kommer dras igång igen. Men jag måste få ett avslut eller iallafall en ursäkt och en ny start. Orkar inte fundera nå mer, ständigt gå med en oro i kroppen.

Är det meningen att jag ska behöva vara den vuxna och ta alla beslut och styra och ställa hur allt ska sluta? Kan jag bara inte få vara barnet som folk försöker hjälpa. Kan ingen se till mina behov bara just nu, göra det bra för mig efter allt jag gått igenom? Det har varit jobbigt för alla, men jag är nog mest förvirrad av alla...