.

Inte nu igen, jag hatar när det blir såhär. Jävla söndagsångest, svårt att förklara hur det känns. Typ omöjligt, det ända jag vet att jag inte vill vara ensam, men samtidigt vill jag bara vara ifred. Låsa in mig, och inte öppna när folk ringer på dörren. Stänga av telefonen och bara ligga i sängen hela dagen. Trodde det skulle bli bättre, att började bli lättare. Men nu kommer det tillbaka, kommer jag aldrig slippa det här? Måste nog ta tag i det en gång för alla, vet att hela karusellen kommer dras igång igen. Men jag måste få ett avslut eller iallafall en ursäkt och en ny start. Orkar inte fundera nå mer, ständigt gå med en oro i kroppen.

Är det meningen att jag ska behöva vara den vuxna och ta alla beslut och styra och ställa hur allt ska sluta? Kan jag bara inte få vara barnet som folk försöker hjälpa. Kan ingen se till mina behov bara just nu, göra det bra för mig efter allt jag gått igenom? Det har varit jobbigt för alla, men jag är nog mest förvirrad av alla...